Gästbloggen: Kräftor kräfva… En massa olika!

Nu är det sensommar, snart kommer hösten. Jag är en av de där människorna som älskar sensommar och höst. Jag älskar till och med vintern. Alltså, den där typen av vinter som fanns när vi var små. Med snö, med kristallklara nätter, med skogsvägar, med stjärnklart, med knarr under fötterna och med ljudet av skog som sätter sig.

Anledningen till att jag vurmar loss för de svalare årstiderna är dock inte fullt så nostalgisk. Nej, det handlar såklart om skaldjur. Underbara, smarriga skaldjur. Vi börjar smyga loss så sakteliga med kräftorna nu – och oavsett om man går igång på de små sötvattenlangusterna (som Jan Guillou uttryckte det) eller på havskräftorna som västkustborna gör så finns det en del saker som bara är nödvändiga.

Vi svenskar är ett reserverat släkte. Av hävd och tradition så bråkar vi nästan bara om menlösa saker. Det gör att vi inte riskerar att bli ovänner över någonting som verklige betyder något. Vad man äter till olika högtider är väldigt mycket en sådan sak – och den friktionen som den första julen hemma hos den nya respektives föräldrar är alltid en prövning: kan man kräva lutfisk? Hur i hela hoppande kan man ha marsipangrisar bredvid Jansons Frestelse? Kräftskivor är nästan lika omgärdade av tradition – någonting som lösts på det intressanta sättet, i alla fall i min bekantskapskrets, att alla får ta med sig vad de vill ha – från kräftor till tillbehör – och så kör man bara.

Det är ändå gemenskapen som är det viktiga. Har jag hört.

Mina egna måsten till kräftor är ganska få: kräftor, kryddost, dill, någon gucka (gärna vitlöksmajonnäs) och bröd. Till det pilsner, ju ljusare och mer smaklös desto bättre och kanske en nubbe. Enkelt.

Sen sitter man där och skalar, och skalar, och skalar och får skärsår, och det svider och man gör en macka, och så kommer någon och snor en kräftstjärt; och så blir det taskig stämning, och så skalar man en till, lägger på massor av dill på mackan. Och tar en jättetugga.

Sen är allt bra igen.

Egentligen är min favoriträtt på hela kräftskivan det som man alltid har intentionen att göra men aldrig någonsin orkar med. Kräftbisquen som man kokar på skalen och sedan har som en liten vickning med en bit västerbottenostpaj.

Jag kommer att greja det vilket år som helst.

Vilka traditioner har du kring kräftskivan?

Med vänliga hälsningar,

Jimmy Forsman
För er som vill dricka någonting annat till kräftorna än öl såfinns det massor med bra alternativ. Det enda jag tycker är ett måste är att det är bra syra i vinet – om det är er grej. Eller kanske en torr, god äppelcider om man vill ha någonting alkoholfritt.

Arboleda Sauvignon Blanc, 2013

Chile, Aconcagua
Sauvignon blanc är en druva med mycket syra. Den här kommer från Chile, ett land som är lika underskattat som det är känt för sina viner på BIB. Sanningen är att vingårdarna som ligger påhögre höjd i dalarna nära kusten levererar grymma viner. Väl värda att prova!

Brigaldara Soave, 2012

Italien, Venetien

Soave fick på 80-talet, i samma veva som man slutade sälja Chianti Ruffino på den lustiga flaskan som alla skulle ha som ljusstake ni vet, en stämpel som ett lite ”sämre”vin. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Bra Soave är fruktigt, smakrikt, lite lätt kryddigt och har en lång smak med tropiska frukter och en bra syra. Fantastiskt användbara allroundvin. Och det här är bra!