Amerikansk öl, flygplatser och musik formade denna krönika!
Klockan är i skrivande stund 14:24, tisdagen den 12 maj 2015 och jag vettetusan var den här texten är på väg.
Att skriva är en lustig sak. Det finns få saker som är lättare när man kommit igång; men innan man kommer igång är det ett smärre helvete att bara komma igång.
Den här krönikan, exempelvis, började skrivas i går eftermiddag då jag öppnade min dator och det underbara programmet Pages – den fattiga mac-baserade skribentens version av Word – och sedan i rask takt skrev:
”Turn the goddamned music up! My heart feels like an alligator!
Det finns människor som inte lyssnar på musik. Och så finns det människor som äter chark med kniv och gaffel.
Det finns två typer av människor jag inte litar på – de som inte lyssnar på musik och de som äter en charktallrik med kniv och gaffel.”
Sen stirrade jag på det jag skrivit i ungefär fem minuter. Därefter gjorde jag en spellista i Spotify som jag döpte till Winemarket bärs, den blev grymt bra, och redigerade en bild från Chicagos flygplats som jag tog i december och inte riktigt fått till exakt som jag ville ha den. Sen gick jag hem.
Tanken var att skriva en skön inledning som skulle greppa tag i läsaren, lyfta upp passionen och skapa ett lite sug efter någonting smarrigt – visa på att mat och dryck är lustfyllt och passionerat – och att de av oss som går igång på smaker och dofter är bra människor. Och att de som inte gör det inte är det. Typ. Sen skulle jag på något smidigt sätt smyga in hela texten på öl. För öl är väldigt gott.
Efter det att jag slutade jobba med vin 2011 så drack jag nästan bara bärs. Jag hade tröttnat på vinet efter att i fem år köpt in stora mängder allt sämre vin och dessutom skrivit hemska, intetsägande smakanteckningar om dem. Tanken på vin fick mig att känna mig smutsig. Det tog nästan två år innan jag hittade tillbaka till vinet och passionen som fanns där när jag började arbeta med det som liten spoling 1998. Under åren i diasporan var det öl som gällde – och vilken tid det varit!
Den ölrevolution som vi sett i världen och i Sverige är enorm. Om någon för 10 år sedan sagt att Systembolagsbutikerna skulle vara fyllda med hantverksöl från hela världen – inklusive Sverige – så skulle jag inte ha trott på det. Vi har ett brett och bra utbud, inte minst på de krogar som specialiserat sig på öl och som tar in egna varumärken och producenter. Om man verkligen vill så kan man få tag på det mesta.
Som så väldigt mycket annat kommer trenden med craft beers från USA. Sedan Sierra Nevada slog igenom stort och brett – och därmed öppnade marknaden för andra små ölproducenter – har utbudet fullkomligt exploderat. Idag har i princip varenda liten håla i USA ett eller flera bryggerier med ambitioner. Och de producerar oftare än inte grymma produkter. Staffan, som äger Winemarket, gillar att åka skidor. Därför blev jag inte speciellt förvånad när han berättade för mig att han hittat ett fantastiskt bryggeri från Colorado. När det sen kröp fram att de är baserade i Vail så trillade allt på plats.
Staffans skidvurm till trots är Crazy Mountain Brewing Co. ett väldigt bra bryggeri. Det jag gillar mest med produkterna är att de faktiskt går att dricka. Många amerikanska craft beers – eller hantverksöl som man kan säga på svenska – är väldigt hårt humlade. Det kan göra dem lite jobbiga att dricka om man vill ha fler än en. Crazy Mountain lyckas med att kombinera sitt ursprung, ölen är tydligt amerikanska, med en lite mer återhållen humle och en bra, torr smak. Riktigt goda och väldigt bra till mat!
För att fira att vi nu på allvar kliver in i grillsäsongen så rekommenderar jag att du köper hem lite blandad öl, gärna några vardera av Mountain Livin’ Pale Ale, Boohai Red Ale och Old Soul. Lägg dem i en hink med is, tänd grillen, slå igång min fantastiska spellista och sjunk in i lite skön amerikansk försommarlunk.
Grilla lugnt!
Jimmy
