Winemarket

Minnesbilder

Minnesbild är ett ord som seglat upp i den breda medvetenheten de senaste åren. Det började så vitt jag minns det efter den fruktansvärda tsunamikatastrofen då diverse statssekreterare hade ”minnesbilder” i mer eller mindre tydlig grad av vad som verkligen hade hänt på UD den där ödesdigra decembernatten. Sedan dess har ordet misshandlats och utarmats. Lite som ordet kränkt i den svenska dagspressen. Jag blir kränkt då jag ser tillbaka på min minnesbild av hur ”kränkt” brukade användas. Nostalgikränkt.

Midsommar är en högtid som jag har starka minnen till – det tror jag de flesta svenskar har. Vi har någon form av idé av hur det ska vara. En idé som nästan aldrig stämmer överens med det faktiska utfallet.

Min minnesbild av midsommar är regisserad av Tage Danielsson. Det finns en speciell scen i Ronja Rövardotter – ett panoramaskott över en stilla sjö en tidig morgon; göken gal och svanar springer över det i övrigt spegelblanka vattnet. Det är för mig vad midsommar ska vara. Det spelar ingen roll att jag vet att det är sannolikt är inspelat på vårkanten. Tyst, stilla, vackert och trolskt.

När jag nu som 40+ kan titta tillbaka på ett antal midsomrar så kan jag väl säga att det antal som har nått upp till minnesbilden är, avrundat till närmaste heltal, noll. Jag har spenderat midsommaraftnar i ett rangligt partytält på en blåsig och regnig stenstrand på en skärgårdsö; jag har spenderat midsommarafton på en balkong i Midsommarkransen ätandes anklever och lyssnandes på Front Line Assembly, jag har spenderat Midsommarafton ensam i min lägenhet – men jag har aldrig spenderat midsommarafton vid en stilla, dimanstruken sjö.

Jag gillar midsommarafton. Mycket för att det är en högtid som tillåter mer och fler utsvävningar med maten. Visst, folket kräfva sin sill; men i det stora hela är det bara den som behövs. Sen kan man köra på med grillen och laga lite vad man vill. Jag brukar köra ganska enkelt, och eftersom jag inte är en stor anhängare av krämiga och inlagda sillsorter så brukar jag gå direkt på matjessillen som förrätt. Matjessill med nykokt potatis, hackat ägg och brynt smör toppat med massor med nyskuren dill. Vill man vara extra fancy så kan man varva de olika ingredienserna i ett krus och sedan hälla smöret över. Klassiskt till är en nubbe och en kall öl. Enkelt.

Sen ska det antagligen grillas. Eller ”sen” förresten… Om jag känner min familj rätt så startas grillen ett par timmar innan lunch och står och bolmar på till hela för och eftermiddagen. Allt kan köras – från fisk till vildsvin – och kommer antagligen att göras det också. Enkla och goda tillbehör, drycken är viktig men inte superviktig. Gott är ledordet och man behöver inte plocka fram det allra dyraste ur vinkällaren. Det viktigaste är att det är uppfriskande och kan hantera många smaker.

Jag gillar de lite enklare varianterna till midsommarmat. En Soave, en fräsch sauvignon blanc eller varför inte en bourgogne blanc för de vita och en ripasso eller en enklare pinot noir som ett rött alternativ. De röda ska med fördel serveras lite svalare – ställ in dem i kylen en halvtimma innan servering. Och ta ut de vita en kvart innan ni ska äta. Balans i temperaturen.

Desserten blir alltid jordgubbar och vispad grädde. Det är ett måste. Jag vet att många bråkar om det ska vara socker eller inte på gubbarna/i grädden – en del är puritaner andra hemska hedonister. Jag gillar att lägga jordgubbarna lite snabbt i ett gott, sött vin. Bara några minuter. Och kanske en gnutta limeskal i. Förbaskat gott!

Passa på att njut ordentligt! Och om du finner dig vid den där sjön, med den där dimman – ta en bild och dela med dig!

Med vänliga hälsningar,

Jimmy

Maj vare välkommen!

Låt växa korn på åkrarne 

och gräset gro i ängarne 

Låt växa frukt på trän till must 

att vi därav må hava lust. 

När jag var yngre var jag intresserad av mycket. Jag läste allt jag kom över och under en hetsig tid på högstadiet var jag fascinerad av de gamla Nordiska skapelseberättelserna – Snorres Edda, Hávamál  – och jag läste allt jag kunde komma över. Jag rotade genom skolbibliotek och även Uppsala stadsbibliotek efter allt som handlade om Asar och Vaner – jag lånade och läste akademisk litteratur som jag i all ärlighets namn inte förstod – och jag läste Bengtssons underbara Röde Orm för första gången. Det gick så långt att jag handkopierade hela Eddan och hela Hávamál på rutat papper och satte in i en pärm tillsammans med andra sagor, referenser och diverse som jag läste ville spara. Kopieringsapparater var inget alternativ.

En favoritberättelse är den om Kvaser. Den kan bäst sammanfattas som följer: Asarna och Vanerna; de två gudasläktena i den nordiska mytologin, började bli trötta på att slåss. Under fredsförhandlingarna höll man som sig bör ett massivt party. Det åts, det dracks och det spottades i ett stort kar. Efter att det var färdigfestat och man hade kommit överens om mandaten för freden så skiftade man gisslan med varandra och avslutade med att skapa en man från den samlade saliven i spottkaret. Den mannen kom att heta Kvaser och han blev den visaste människan som någonsin levt; eftersom han var skapad av gudarnas samlade visdom.

Kvaser gick ut i världen och var allmänt vänlig, kom med goda råd åt alla som behövde dem tills han kom till några dvärgar. Dessa visste mycket väl vem Kvaser var och bjöd in honom i sin grotta. Där slog de prompt ihjäl honom och kokade mjöd på hans blod. Detta mjöd gjorde alla som drack av det väldigt visa. Oden, som inte uppskattade att dvärgarna 1) hade dödat Kvaser och 2) nu blev lika visa som gudarna genom att dricka sitt mjöd, beslutade sig för att sno tillbaka mjödet som – på något sätt – vid det här laget blivit konfiskerat av jätten Suttung.

Planen var som följer:

1) Borra sig genom en stenvägg
2) Förvandla sig till en orm och krypa genom hålet
3) Förvandla sig till en ung man
4) Förför jättens dotter
5) Drick upp allt mjöd; tre stora kittlar
6) Förvandla sig till en svan
7) Flyg där ifrån fort som tusan

Allt gick tipptopp bortsett från den lilla, lilla detaljen med att Suttung upptäckte stölden, förvandlade sig till en örn och jagade efter. Under jakten som var lång och hård – en svan har inte så väldigt mycket att sätta mot en målmedveten örn – så tappade Oden lite av inspirationens mjöd (som det så fint hette); det sipprade ut kan vi väl säga, och trillade ned till oss på jorden. Han lyckades hålla sig flygande länge nog för att kräkas upp mjödet i tre kittlar som hans vänner ställt ut innan han kraschade och fick stryk av den arga Suttung.

Den del som sipprade ut bakvägen under jakten och som hamnade hos oss på jorden kallade vi för skaldemjödet – det som gör att vi blir så poetiska när vi blir berusade.

Vilket osökt för mig till Valborg. En högtid med förkristet ursprung där vi firar vårens ankomst med mat, med dryck, med sånger och med vishet.

Jag kommer att fira genom att tända grillen, öppna ett par goda öl, skalda lite och sedan lyssna på Ranarims fantastiskt vackra tolkning av den traditionella visan Maj vare välkommen.

Hur firar du Valborgsmässoafton?

Ha det skönt!

Jimmy

Meningar är vackra ting

De kan forma boll och ring.

Alla som läser böcker, eller lyssnar på dem för den delen – om ni inte har lyssnat på Stephen Fry läsa Harry Potter så har ni inte levt – vet att den första meningen i en bok är viktig. Den ska vara kort, kärnfull och greppa tag i läsaren. Litteraturhistorien är fullsmockad med förstameningar som fått generationer av aspirerande författare, undertecknad inkluderad, att slita sitt hår och lägga ned bokprojekt innan de ens hunnit ta sina första stapplande steg.

’The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.’ från Neuromancer, av William Gibson.

’It was the day my grandmother exploded.’ från The Wasp Factory, av Iain Banks.

’The sun shone, having no alternative, on the nothing new.’ från Murphy, av Samuel Beckett.

’Chicago happened slowly, like a migraine.’ från American Gods av Neil Gaiman

Det sistnämnda citatet av Neil Gaiman är inte en förstamening. Den kommer långt in i boken, en bok som jag rekommenderar alla att läsa. American Gods kommer att få dig att vilja ta semester, hyra en bil och ta en roadtrip genom ett USA som du inte anade fanns. Mystiska platser, öppna landskap och mytologi blandat. Det är en fantastisk bok. En bok som lockar en till att skriva själv och som samtidigt rycker bort mattan under fötterna på en. Precis som en bok ska göra.

Lead Me – © Jimmy Forsman

Leave a Light On – © Jimmy Forsman

När Staffans dotter fick sitt namn så fick hon en flaska vin av mig. Jag tror att det var en Comtes de Champagne 1994 om jag inte missminner mig, att lagra till hennes 18-årsdag. När det sedan var dags för sonen att få sitt namn så fick han en flaska trevlig Barolo att lägga undan. De har också under åren fått ett par böcker, även om det var länge sedan sist. Den äldre av de två fick vid sju års ålder Jack Kerouacs On the Road (att läsa när hon är 16) och Tove Janssons Det Osynliga Barnet att läsa, typ, jämt. Sonen fick Luthers lilla Katekes; en gammal rackare från slutet på 1800-talet. Jag känner sonens far väl.

Det är viktigt att läsa. Och det är viktigt att utmana i läsandet. Böcker magiska – ett sätt att resa i tiden. Genom att läsa en bok kan kliva in i de Sades 1700-tal, i Steinbecks 30-tal i Kalifornien; resa till Tolkiens Midgård eller ut i Banks galaxomspännande civilisation the Culture.

På samma sätt är det med vin. Varje flaska vin vi öppnar är en tidsmaskin. När vi öppnar en flaska vin så flyttas vi ett, två, fem, tio eller fler år bakåt i tiden. Vi dricker det förflutna, upplever en svunnen sommar och höst igen. På en kväll kan vi resa från champagne, till Bordeaux, ta vägen via Napa Valley till Sydafrika och avsluta med en svalkande solnedgång i kullarna i Chablis.

Nu när det är mörkt och vädret är lynnigt så är det de små sakerna som gör det – varför inte ta en vinresa redan till helgen?

Lyxresan

Champagne: Besserat de Bellefon Cuvée des Moines Blanc de Blancs Brut – 459 kronor

Napa Valley: La Jota Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 2012 – 595 kronor

Chablis: Romain Bouchard Chablis 1er Cru Vau de Vey, 2013 – 229 kronor

Weekendresan

Champagne: Besserat de Bellefon Cuvée des Moines Brut, nv –379 kronor

Tyskland: Friedrich-Wilhelm-Gymnasium Schiefer Riesling Trocken, 2014 – 109 kronor

Chile: Errázuriz MAX Cabernet Sauvignon, 2013 – 139 kronor

Och varje resa behöver ett soundtrack:

https://open.spotify.com/user/jimfor/playlist/4X0ywofTENz96bvLeoBF2d

’Blommor

’Blefve väl endast ett djerft tankeexperiment.
Blommorna sakna fri rörelseförmåga och andra härliga
förmåner, men åtskiljas lätt från djuren genom deras
brist på läte och oförmåga att uttrycka glädje och trots.’

Skrev Alex Wallengren i ’En hvar sin egen professor eller allt menskligt vetande i sammandrag’ år 1894; en bok som är fantastisk läsning och faktiskt finns att läsa online. Klicka bara på länken och läs, skratta, förfasas över dåtidens språkbruk – men framför allt: njut av kvickheten. Så här i januari när kylan ligger stadigt över både land och plånbok är man inte bortskämd med anledningar att skratta. Speciellt inte de som är gratis.

Vi firade en liten annorlunda jul i år. Vi är en liten familj och vi har väl mer och mer känt att det är onödigt att laga mat för ett helt kompani som ändå inte kommer att gå år. Och jag fyller år på juldagen och brukar vilja brassa något som står i bjärt kontrast till det juliga i vilket fall som helst. Det enda som står oomkullrunkeligt på julmenyn är julskinka. Skinka, vörtbröd, senap och julmust. Det är fan bra. På juldagen lagade jag en underbar bolognese. Oxkinder, fläskkarré, tre lökar, två klyftor vitlök, 100 gram anklever, en flaska vin, salt, peppar och långsam kokning under totalt 12 timmar. Det behöver inte vara svårare än så.

Under januari befinner man sig oftare än andra månader bunden till hemmet; vilket inte nödvändigtvis är någonting negativt. Det är ett perfekt tillfälle att laga lite sköna långkok och äta trevliga middagar hemma. Någonting som jag alltid fascinerats av när det kommer till krogbesök är människors vilja att köpa samma vin som de dricker hemma fast till ett mycket högre pris. En flaska vin som kostar 250 spänn på restaurang köper du alldeles garanterat för en bra bit under hundringen på Systembolaget – ja, om det finns i sortimentet alltså. Januari är den perfekta månaden att börja utforska utbudet lite mer och kanske fundera över att lägga kanske hälften av krogens vinpris på en flaska vin till lördagsmiddagen. För 120 spänn får man en flaska riktigt bra vin och i spannet 100 till 150 kronor kan du slå världen med häpnad.

Om du kan tänka dig att köpa viner från beställningssortimentet har du ännu mera att välja på. Brigaldara Ripasso Superiore, 2013 för 149 spänn är lysande. Jag jobbade en vinmässa för Winemarket för några månader sedan och jag blev faktiskt lite förälskad i det här vinet och dess vita systervin Brigaldara Soave, 2014 som kostar 89 spänn. Det är väldigt svårt att hitta bra Valpolicella och bra Soave idag då kvalitetsdruvorna, speciellt för Valpolicella går in i amaroneproduktionen. Soave har i sin tur länge haft ett dåligt rykte, men oj vad det har förändrats.

Vill man titta några tior billigare så finns det riktigt bra grejer från Sydafrika. Kleine Zalze Vineyard Selection Chardonnay Barrel Fermented, 2013 för 89 kronor (okej, det är inte billigare än Soaven, men man ska akta sig för riktigt billigt vitt) är riktigt gott. Errázuriz Estate Series Pinot Noir, 2013 för 99 spänn är väldans bra till väldans mycket.

Så ta tag i saken! Laga en härlig gryta, köp en flaska vin, lite god ost och gott bröd och kryp ihop under filten. Det tänker jag göra.

Som en liten present har jag satt samman en motiverande och filtanpassad spellista.

Ha det gott!

Jimmy

December! Äntligen!

Jag satte mig precis i soffan för att hjälpa en god vän med en liten ordteknisk abrovink – han behövde ha hjälp med en formulering och det – om något – kan jag. Oftast. Jag är ganska bra på spontana finurligheter och korta grejer; men alla som någon gång försökt att närma sig skrivandet lite mer metodiskt vet att det är ett smärre helvete. Ingenting kan få en att skriva så lite och så dåligt som viljan att skriva mycket och bra.

Nåväl.

Jag satte mig alltså i soffan och för att samla mig tittade jag ut genom fönstret. Härligt ljust; oavsett om du håller med mig eller inte så är det en skillnad på november- och decemberljus. Det finns något mer hoppfullt med decemberljus än med novemberljus. Jag tror att det har att göra med att november är en ambivalent månad. Den kan liksom inte bestämma sig: ska det vara varmt? Ska det vara kallt? Regn? Snö? Frost? Lergegga?

Någonstans där befann jag mig när jag såg de första snöflingorna falla förbi fönstret – ganska ograciöst – men ändå. Min inställning är i grunden positiv och som medium för vardagslycka är snö fantastiskt. Att sitta inne när det snöar är underbart, inte lite beroende på att man vet hur obehagligt och kallt det skulle vara att vara utomhus. Att slänga en välkramad snöboll på någon och sen gömma sig för att undvika hämndaktioner är fortfarande vid 40 års ålder tillfredsställande på ett mer direkt sätt. Att se barn halka omkring som pingvinungar… gärna på Youtube. Väldigt kul. Men allra bäst är snö som påminnelse om att vintern tar slut.

Där november är en direkt påminnelse om att sommaren och värmen har försvunnit så är den första snön i december – för ni måste hålla med om att snö i december är mycket bättre än snö i november – en påminnelse om att värmen faktiskt kommer tillbaka. Att det snart är sommar igen;  ah, minnen!

En av sommarens trevligaste tillställningar var sådär härligt avslappnad som sommartillställningar ska vara. Ute på Skeppsholmen bjöd Staffan och Winemarket på en sydafrikansk grillfest tillsammans med ägaren och vinmakarna på Kleine Zalze. God mat och goda viner. Faktiskt väldigt goda viner. Det var några år sedan som jag provade Sydafrikanska viner lite mer seriöst, men redan då så var det tydligt att någonting var på gång med kvaliteten på vinerna. Och att prova grejerna från Kleine Zalze var faktiskt jätteroligt. Det är inte ofta jag ber att få en skvätt till av en pinotage. Mirakler sker. Att sydafrikaner är några av världens trevligaste människor var bara ännu en bonus

Bra vardagsviner
För att minnas sommaren, ta hem lite sköna sydafrikaner. Ta på dig skoteroverallen och ställ dig och vintergrilla. Tro mig, det är värt det! Kolla in Estatevinerna från Kleine Zalze. Liten produktion. Sjukt gott. Till och med Pinotagen. Men berätta in för någon att jag sagt det.

Decembers bästa grej!
Winemarket har en öl på fat som har fått sitt namn efter en låt skriven av Warren Zevon: Lawyers, Guns and Money – efter att han fått reda på att han var döende i cancer fick han frågan: ”do you know anything about life – now – that we don’t know?” av David Letterman. Warren svarade: ”Just that you should enjoy every sandwich;” vilket, i mitt tycke, är all livsvisdom man behöver. Håll ögonen öppna för information om var ölen kan tänkas dyka upp.

En youtubeklassiker till lördagsmyset!

Jag är välsignad med matlagningsintresserade föräldrar. Speciellt faderskapet som är en riktig fena på att leta efter härliga och smarriga saker på internet – vilket inte är så illa pinkat av någon som knappt kan skicka sms. Varje gång vi åker upp till landet så har han sett någonting nytt, smarrigt och intressant som han med glädje överlämnat till undertecknad att laga. Han tycker nämligen inte att det är jättekul att laga mat alltid.

Men det gör jag.

Han hade lyckats lokalisera vad internet i Sverige kallar för en ”Fatty” men som alla som någonsin har sett den magiska youtube-serien Barbecue Pit Boys vet heter ”Bacon Bomb,” en magisk blandning av bacon, köttfärs, ost, mer bacon, mer ost och slutligen mer färs; och en redig stund i klotgrillen.

Föräldrarna hade köpt en riktigt fet och fin färs från någon lokal kontakt, det var faktiskt en av de bättre färser jag provat, och jag fyllde den med ostrester från lunchen; gruyere och Fourmes d’Ambert, två av mina favoritostar alla kategorier. Men det fungerar med vilken ost som helst. För att dryga ut osten lite och få in lite knaper så hade jag även i knaperstekt bacon. Rena hälsokosten.

Jag var lite finurlig och orkade inte rulla ihop den så jag delade färsen på två och lade helt enkelt över den andra halvan som ett lock över innan jag vek, inte rullade, ihop baconbomben. Jag ska också säga att jag improviserade lite – jag karamelliserade lite lök och vitlök och blandade i det i färsen tillsammans med två ägg och ordentligt med salt, peppar och – faktiskt – lite grillkrydda. Älska natriumglutamat! Sen flipp, flapp, flupp: en rulle!

Det är en ganska smart idé att starta kolen/briketterna till grillen innan man börjar mecka ihop Baconbomben, det tar ungefär lika lång tid för kolen att bli klar som att fixa till den här rackaren. Jag gjorde också en lite glaze som jag penslade med under tiden den låg i grillen. Jag blandade lite honung, olivolja, sirap, chilipulver, sweet chilisås, ohoj chokladsås (fanns i kylen, varför inte) och vinäger. Sen är det bara att låta den ligga och jäsa i tre, fyra timmar på mellanvärme.

När vi åkte upp till stugan så köpte vi på oss lite kräftor. Nu har de flesta redan haft kräftpremiären och det här är inte ett inlägg om det, men jag blev lite sugen på någonting att nibbla på medan vi väntade. Så jag bröt helt sonika klorna av kräftorna, smälte lite lite smör, hade i lite vitlök och finhackad kryddig korv och fräste ihop det och avslutade med en näve hackade örter.

Helt perfekt till ett glas sval riesling i solen!

När baconbomben är klar ska den se ut ungefär såhär:

Far ville gärna ha pommes frites och hemslagen bearnaisesås till men jag vägrade såsen, någon måtta får det vara. Jag gjorde en lätt och frisk sås med matlagningsyoghurt istället. Han fick dock pommes.

Till detta drack vi lite kall öl. Finns det någonting bättre till riktigt, rejäl barbecue?
Hoppas det smakar!

Med vänliga hälsningar,

Jimmy

Amerikansk öl, flygplatser och musik formade denna krönika!

Klockan är i skrivande stund 14:24, tisdagen den 12 maj 2015 och jag vettetusan var den här texten är på väg.

Att skriva är en lustig sak. Det finns få saker som är lättare när man kommit igång; men innan man kommer igång är det ett smärre helvete att bara komma igång.

Den här krönikan, exempelvis, började skrivas i går eftermiddag då jag öppnade min dator och det underbara programmet Pages – den fattiga mac-baserade skribentens version av Word – och sedan i rask takt skrev:

”Turn the goddamned music up! My heart feels like an alligator!

Det finns människor som inte lyssnar på musik. Och så finns det människor som äter chark med kniv och gaffel.

Det finns två typer av människor jag inte litar på – de som inte lyssnar på musik och de som äter en charktallrik med kniv och gaffel.”

Sen stirrade jag på det jag skrivit i ungefär fem minuter. Därefter gjorde jag en spellista i Spotify som jag döpte till Winemarket bärs, den blev grymt bra, och redigerade en bild från Chicagos flygplats som jag tog i december och inte riktigt fått till exakt som jag ville ha den. Sen gick jag hem.

Tanken var att skriva en skön inledning som skulle greppa tag i läsaren, lyfta upp passionen och skapa ett lite sug efter någonting smarrigt – visa på att mat och dryck är lustfyllt och passionerat – och att de av oss som går igång på smaker och dofter är bra människor. Och att de som inte gör det inte är det. Typ. Sen skulle jag på något smidigt sätt smyga in hela texten på öl. För öl är väldigt gott.

Efter det att jag slutade jobba med vin 2011 så drack jag nästan bara bärs. Jag hade tröttnat på vinet efter att i fem år köpt in stora mängder allt sämre vin och dessutom skrivit hemska, intetsägande smakanteckningar om dem. Tanken på vin fick mig att känna mig smutsig. Det tog nästan två år innan jag hittade tillbaka till vinet och passionen som fanns där när jag började arbeta med det som liten spoling 1998. Under åren i diasporan var det öl som gällde – och vilken tid det varit!

Den ölrevolution som vi sett i världen och i Sverige är enorm. Om någon för 10 år sedan sagt att Systembolagsbutikerna skulle vara fyllda med hantverksöl från hela världen – inklusive Sverige – så skulle jag inte ha trott på det. Vi har ett brett och bra utbud, inte minst på de krogar som specialiserat sig på öl och som tar in egna varumärken och producenter. Om man verkligen vill så kan man få tag på det mesta.

Som så väldigt mycket annat kommer trenden med craft beers från USA. Sedan Sierra Nevada slog igenom stort och brett – och därmed öppnade marknaden för andra små ölproducenter – har utbudet fullkomligt exploderat. Idag har i princip varenda liten håla i USA ett eller flera bryggerier med ambitioner. Och de producerar oftare än inte grymma produkter. Staffan, som äger Winemarket, gillar att åka skidor. Därför blev jag inte speciellt förvånad när han berättade för mig att han hittat ett fantastiskt bryggeri från Colorado. När det sen kröp fram att de är baserade i Vail så trillade allt på plats.

Staffans skidvurm till trots är Crazy Mountain Brewing Co. ett väldigt bra bryggeri. Det jag gillar mest med produkterna är att de faktiskt går att dricka. Många amerikanska craft beers – eller hantverksöl som man kan säga på svenska – är väldigt hårt humlade. Det kan göra dem lite jobbiga att dricka om man vill ha fler än en. Crazy Mountain lyckas med att kombinera sitt ursprung, ölen är tydligt amerikanska, med en lite mer återhållen humle och en bra, torr smak. Riktigt goda och väldigt bra till mat!

För att fira att vi nu på allvar kliver in i grillsäsongen så rekommenderar jag att du köper hem lite blandad öl, gärna några vardera av Mountain Livin’ Pale Ale, Boohai Red Ale och Old Soul. Lägg dem i en hink med is, tänd grillen, slå igång min fantastiska spellista och sjunk in i lite skön amerikansk försommarlunk.

Grilla lugnt!

Jimmy

Vårkänslor och rosévibbar

Jag har börjat internetdejta. Det finns flera siter där man kan registrera sig, ladda upp en bild och en liten fyndig text och sen bara vänta på att någon ska gilla bilden nog mycket för att klicka sig vidare och läsa presentationstexten – sen borde det vara klart. Självklart klev jag inte in i det här helt blint; jag kände mig manad att göra lite research – målgruppsanalys kan vi kalla det – för att lista ut hur jag bäst vinklar min text för att framstå som absolut oemotståndlig.

Det är tydligen är det viktigt att gilla djur, motion, umgås med vänner, mat, dryck och att resa: ’både till städer och stränder’, det är ett plus om man tänker lika mycket på karriär som på fritid. Vara ordnad.

Jag satte mig ned och gnuggade mina geniknölar; här skulle författas mästerverk – darra, ni ogifta kvinnor!

–––––
’Jag gillar semikolon. Eleganta tecken, semikolon. Användbara till väldigt mycket; de skapar naturliga små andrum i långa texter och ett skönt flyt. Jag nämner det för att en del människor inte gillar semikolon; det är lika bra att ta de viktiga grejerna först om det här ska ha någon chans att fungera. Jag tror att människor som inte gillar semikolon har katt.

Utöver semikolon gillar jag att resa, att lyssna på musik, att skriva, att laga mat, att dricka vin, att dricka öl; speciellt enkel, ganska smaklös lager. Jag kan dricka så kallade ’craft beers’ om jag verkligen måste. Men det blir lätt krystat efter ett tag. Jag gillar fota. Några smakprov finns på www.reality-inflicted.com.

Jag firade min 40-årsdag i New York. På en eritreansk restaurang som ägdes av två fransmän, lyssnandes på blues framförd av en japansk jude. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir vuxen. Det kan vara en 40-årskris, det kan vara omogenhet – det är antagligen en kombination av båda. Jag har jobbat som diskare, kock och sommelier, jag har arbetat med vininköp och jobbar nu med reklam. Jag är lika ytlig som alla andra som är på dejtingsidor.

Vem du är vet jag inte. Kanske någon helt annan än den jag tror jag letar efter.’

Texten ovan har i skrivande stund lett fram till exakt 0 interaktioner.
––––

Internetdejting är precis som all marknadsföring att presentera en produkt på ett sätt som på bäst sätt säljer in produkten till målgruppen. Man ska gärna arbeta med målande, generella ord – ord öppna för flera tolkningar. Vi vill nå en så bred målgrupp som möjligt – i mitt fall kvinnor i åldern 28-42 – vi vill att de ska fastna direkt; eller i vart fall bli nyfikna och vilka veta mer.

Men det är svårt idag. Väldigt svårt.

Vi lever i ett visuellt samhälle, vi ser bilder, vi förstår bilder. De går rätt in på ett sätt som ord inte gör. Ord kräver ansträngning, en medveten insats – och man vet inte förrän man har läst om det var värt ansträngningen eller inte. Därför är det alltid mer effektivt i marknadsföring om man jobbar med ett starkt bildspråk och kompletterar med några små utvalda citat, texter eller betyg. En bred exponering hjälper också; och kanalspecifika budskap. Tinder för fredag och lördagkvällar, Badoo för något. Men inte mycket, seriöst dejtande, gratisdejtingsiter för de som verkligen vill gå på dejter men är lite ambivalenta inför slutmålet och så har vi de där betaldatesiterna. Där man betalar för att hitta den rätte.

Eller så skiter man i allt det där; tar en filt, greppar en flaska rosé och lite grillad kyckling – letar reda på någon man är intresserad av – de kan finnas närmare än du tror – och frågar rätt ut om de vill följa med. Vem vet – hen kanske till och med säger ja.

Ingenting kan göra en filt på en lätt fuktig gräsmatta så uthärdlig som en flaska rosé och bra sällskap. Camille Braun har producerat en liten, liten mängd rosébubbel som är grymt gott att dricka – men ännu bättre till lite mat i solen. Prova till chark och plockmat, grillad kyckling eller liknande. Är sällskapet det rätta spelar maten mindre roll.

Är du istället sugen på en stilla rosé så finns Errázuriz cabernet sauvignon rosé 2014 både på helflaska och halvflaska. Personligen älskar jag halvflaskor, bästa storleken. Inte för mycket, inte för lite. En klassisk, lite torrare rosé som är grym både till mat och prat.

Gästbloggen: Kinesisk nyårsafton – time to get wicked!

Torsdagen den 19 februari är det kinesisk nyårsafton. Vi lämnar hästens år och kliver in i getens år. Och självklart måste vi fira detta med stil!

Det går ett rykte om att Mannerheim som var ute och kartlade Kina på uppdrag av Ryssland citerade Sokrates när han blev ombedd att berätta om landet och sina upplevelser: ’det enda jag vet är att jag ingenting vet’. Jag har varit i Kina en gång, i ungefär tre veckor. Jag åkte ned med några kompisar och hälsade på deras familj i Wenzhou som ligger i Zhejiangprovinsen i sydöstra Kina, en stad som är känd för en massiv produktion – främst av skor – och att ha en dialekt av kinesiska som allmänt i landet betraktas som fullkomligt omöjlig att förstå.

Jag talade ingen kinesiska alls när jag åkte dit och kom hem med ett ordförråd som gör att jag kan beställa en öl, en nudelsoppa och rissprit. Vad mer kan man någonsin behöva?

I ett försök att kunna bringa någon som helst klarhet i vad det kinesiska nyåret handlar om tog jag mig ut på internet. Jag kan ärligt säga att jag inte förstår speciellt mycket mer nu än jag gjorde tidigare. Jag är kanske om något ännu mer förvirrad. Beroende på syftet så finns det två kinesiska nyår; det första, som man inte firar men som används av bland annat astrologer för att bestämma horoskop, din framtid och liknande är den traditionella solkalendern med 24 stycken finurliga femtondagarsperioder. Enligt den börjar det nya året den 4 eller 5 februari. Det andra nyåret, det man firar, är baserat på månens cykler och har 12 eller 13 månader (lite olika när man lägger till den 13 månaden) och nyårsafton infaller någon gång mellan 21 januari och 20 februari.

I år infaller den alltså den 19 februari. Då lämnar vi hästens år och kliver med stormsteg in i getens år.

De kinesiska åren byter namn baserat på 12 olika djur: råtta, oxe, tiger, kanin, drake, orm, häst, get, apa, tupp, hund och gris. Själv är jag född i tigerns år, 1974. För att göra det ännu enklare så är även varje dygn indelat i 12 tvåtimmarsperioder som, självklart, fått sitt namn efter samma tolv djur. Skitenkelt.

Nåväl: nyårsafton är en viktig del av kinesisk kultur, det är en av de gånger som alla anstränger sig till det yttersta för att ta sig hem till familjen och man äter och dricker gott, återknyter gamla vänskapsband, träffar skolkamrater och vänner.

Den största upplevelsen för mig i Kina var hur man ser på familj och vänner. Det finns ingen skillnad. Familj och vänner är allt. Och måltiden är platsen där kontakterna knyts och banden stärks. Och det tycker jag är någonting som vi behöver bli bättre på i Sverige. Att umgås och att äta tillsammans. Med familj och med vänner.

Själv har jag bokat 20 platser på restaurang Formosa i gamla stan i Stockholm och bjudit in vänner och sagt till dem att ta med egna kompisar för att äta en riktig kinesisk nyårsmiddag. Om du inte orkar med en middag ute så kan jag rekommendera att du går till din lokala kinesiska restaurang och köper take away. Våga experimentera lite: köp en mapo tofu, en dubbelstekt fläsk och kanske stekt ris med räkor och ta med hem. Öppna en flaska gott vitt eller en öl och fira nyår med familjen!

Gott nytt år,

Jimmy

Acrobat Pinot Gris

Ett torrt vin med rund fruktighet passar bra till kinesisk mat som ofta kombinerar kryddig hetta med eleganta smaker. Acrobat Pinot Gris är ett grymt alternativ!

Schiefer Riesling Trocken
Eller varför inte en riktigt skön, elegant och mineralig riesling. En av mina favoritdruvor och en druva som passar perfekt till allt från sushi till mapo. Njut!

Green’s Blond Ale
Vill du hellre ha en pilsner till så fungerar den här strålande. Frisk, lite fyllig, honung och smarrig.

Eller så går du och köper ett riktigt gott kinesiskt te, kanske ett Longjing-te från Hangzhou. Det är gott (jag dricker det faktiskt just nu)!

Gästbloggen: Organisationskommittén sammanträder

Jag slår upp SAOL i ett försök att hitta en kreativ fokuspunkt, det där lilla ”någonting” som sparkar igång skrivandet – ger det riktning, ger det ett syfte. Jag bryter upp boken på ett, föreställer jag mig, manligt och lite sådär ansvarslöst men ändå förtroendeingivande sätt; jag tittar ned – och det första ordet jag ser är: organisationskommitté.

Ja… Varför inte.

Organisationskommitté – det är ett ganska osexigt ord. Det liksom bara skriker av ändlösa möten, manualer som skrivs för att aldrig läses av någon. Samtal i ändlösa korridorer kring ämnen som i sig är oändligt ändliga. Lite som november med andra ord. En månad vi vet kommer att ta slut, men det känns som att ”slutet” är ganska exakt aldrig. Och det där därför, mina vänner, vi behöver vin.

Inte för berusningen, oh nej, aldrig för berusningen – utan för värmen.

Det finns en underbar bok som heter ”Heat”, skriven av journalisten, författaren och kocken Bill Buford. Den är en självupplevd berättelse om hur han kontaktar stjärnkocken Mario Batali och pratar in sig att arbeta gratis på restaurangen Babbo som en – i hans egna ord – ”kitchen bitch”.

Boken följer hur han arbetar, lär sig, utvecklas och till slut får ta en station i köket på restaurangen. Under resan åker han också till Italien där han får prova den mat som format Mario Batali och träffa en unik slaktare – en slaktare som ger honom receptet på en av sina favoriträtter. Ett väldigt enkelt recept:

Ett kilo kött, en flaska chianti, två stora nävar grovmalen svartpeppar, lite salt.
Lägg allt i en ugnsfast gryta med lock och ställ in i ugnen på 90 -100 grader i 24 timmar (Kolla till lite runt halvtid är min rekommendation).

När det är klart är det en underbar massa av kött med så mycket smak att det nästan är löjligt. Kött, vin och en mild, härlig smak av peppar.

Servera med pasta eller bara med nybakat bröd, olivolja och riven parmesan.

Drick ett bra italienskt vin till.

Vin till (och i) maten

För att dricka och, om man känner sig frivol, ha i maten:
Tenuta di Arceno Chianti Classico, 2012

Det är aldrig fel att ha bra vin i matlagningen. Jag kokade en gång köttfärssås på en halv flaska amarone för 500 spänn. Resten fick stå och lufta under tiden maten stod och puttrade. Det var helt fantastiskt.

Jag har också en gång kokat vitvinssås på en flaska champagne. Det var också gott.

Att dricka till maten, lite lyxigare
Il Fauno di Arcanum, Toscana, 2009

Gott, lite amerikanskt sött och bara härligt. Inte en chianti men nog så bra. När det är ruggigt ute så måste man ibland få unna sig av ingen annan anledning än att man måste.

Att dricka till – sjukt lyxigt
Arcanum Toscana, 2008

För den som känner sig riktigt höstdeprimerad så är det här det rätta viner. Stort, stort och stort – ett vin som kräver sina timmar i karaff. Njut!